En dag blev jag trött på att varje helg tillbringades i sängen med trötthet, bakfylla och jag ville att vi skulle känna ett gemensamt ansvar för våra helger?
Det slutade i att vi bråkade. Jag hade flyttat till honom, gått igenom en uppslitande process med min f.d sambo om var pojken skulle bo och han hade flyttat med mig till min nye pojkväns bostadsort. Min son satt i köket och jag har en massa flashbacks av den gången när jag ska försöka förklara vad som hände.
Jag minns blicken på pojken som ser på mig. Hur jag åker nedför trappan, hur han öppnar dörren, griper tag i tröjan på mig vid axlarna och kastar ut mig i snödrivan utanför huset.
Jag har inga skor på mig.
Det är kallt, blött och det är mörkt ute.
Är helt chockerad. Står utanför dörren och ringer på.
Skakar.
Är rädd.
Undrar vad i hela friden hände? Vad hade jag gjort? Jag hade bett honom att dra ned på drickandet. Att vi skulle tillbringa helgerna tillsammans och inte bara liggandes i sängen större delen av tiden? Räckte det?
På andra sidan vägen står grannen, en äldre man med snöskottan i handen och tittar på oss. Jag skäms. Jag skäms nåt alldeles otroligt och är rädd.
Kall blöt och rädd.
Vad hände?
När och hur jag kom in vet jag inte. Han öppnade nog och sedan berättade han för mig att han tyckte jag var tjatig och han var på dåligt humör för att han var bakfull. Det här hände en gång till. Då utan någon granne som såg det.
Kommentera